Den grå nosen
Olle i Spanien · Säsong 3 · Avsnitt 3
Den grå nosen
Vissa saker lägger man ingen fernissa på.
Bamse sov mer. Det var det första Olle lade märke till, och det första han valde att inte lägga märke till, vilket är två mycket olika saker.
Hunden hade alltid gillat en tupplur. I Cómpeta hade Bamse en gång täckt imponerande territorium: upp till Dolores dörr för att kolla om det fanns något att äta, ner längs muren mot plazan, en runda förbi Antonios hund Chispa för att byta det som sannolikt var nyheter om lokala luktspår. Men nu låg Bamse på terrassen i Málaga och tittade på Olle med den tålmodiga minen hos en gammal man som vet att han snart ska resa sig, men inte riktigt ännu, och kanske hellre om fem minuter.
«Han myser bara», sa Olle till Tobbe.
Tobbe svarade inte. Tobbe tittade på Bamse med den sortens stilla ansikte man får när man ser något man inte vill säga högt, eftersom man vet att den som borde se det inte är redo att höra det.
Olle hade lagt märke till nosen. Det hade varit omöjligt att låta bli. Den hade blivit grå på ett sätt som inte skett gradvis, åtminstone inte så som Olle mindes det. En dag var nosen svart och blank och kall på ett sätt som Annika alltid sagt var tecken på en frisk hund, och nu var den peppar och salt, grå in mot käften och ut mot nosryggen, så att Bamse från tre meters avstånd liknade en äldre herre som inte längre orkar raka sig ordentligt. Olle hade läst någonstans att en grå nos inte betydde någonting alls. Han mindes inte var han läst det. Han mindes inte om han faktiskt hade läst det eller bara önskade att det fanns något sådant att läsa.
Det var Carmen som sa det till slut. Carmen var bra på att säga saker till slut, eftersom hon väntade tills de var oundvikliga, och då sa hon dem enkelt och utan omsvep och lät dem ligga där som ett faktum som inte behövde hjälp.
«Olle. Bamse är gammal.»
«Labradorerna i min mors familj blev sexton», sa Olle.
«Bamse är tolv.»
«Alltså fyra år till. Minst.»
Carmen drack sitt kaffe. Tittade på Bamse, som låg på terrassgolvet och inte orkade lyfta huvudet. Tittade på Olle.
«Ta honom till veterinären», sa Carmen.
«Han är inte sjuk. Han är lat.»
«Olle.»
«Han har bara blivit mer... andalusisk.»
Carmen stirrade på honom i tre sekunder, reste sig och gick in för att hämta mer kaffe utan att säga något. Det var den sortens tystnad som sa mer än det mesta.
Dolores hade sin egen teori. Dolores hade alltid sin egen teori, som regel bestående av folkmedicin, helgonintervention och örter som bara växte i en viss brant tre kilometer utanför Cómpeta och bara fungerade om man plockade dem en fredagsförmiddag i en månfas som inte återkommer oftare än vart sjunde år.
Hon ringde Olle från Cómpeta en tisdagsmorgon medan han stod och kokade ägg, och lade fram sin diagnos utan förvarning: «Det är vitlök som saknas. Tre klyftor, råa, på morgonen. Det sätter fart på honom.»
«Dolores. Han är en hund.»
«Hundarna i min familjs by levde tills de var tjugo. Det var vitlök.»
«Det är giftigt för hundar, Dolores.»
En liten paus. «Det är inte giftigt för andalusiska hundar. Bara för svenska.»
Olle hade för länge sedan slutat försöka säga emot Dolores i frågor där hon skilde mellan svenska och andalusiska versioner av verkligheten. Det gick alltid dåligt, och hon hade alltid en moster som bevisade en poäng. Han bad henne vattna hans växt och la på.
Hon ringde tillbaka på kvällen med del två av behandlingsprogrammet: «Jag har pratat med systern till min granne. Hennes man var veterinär i femton år. Han säger: vita bönor. Kokta. Och lägg en mynta under hans säng.» En paus. «Och kanske be en novena till San Roque. Han är hundarnas helgon.»
«Dolores, du är inte religiös.»
«Jag är religiös nog för San Roque.»
Olle hade tagit Bamse till veterinären en enda gång i Sverige, för ett skrubbsår som Annika tyckte behövde professionell bedömning och som veterinären hade tittat på i tre sekunder och sagt att det inte var något. Det hade kostat sjuhundra kronor. Bamse hade sett förolämpad ut hela vägen hem. Olle tyckte inte att det var ett bra minne att bygga vidare på.
Det var Tobbe som till slut bokade tiden. Han visade Olle mobilen med bokningsbekräftelsen och sa: «Torsdag klockan elva. Clínica Veterinaria San Isidro. Han heter doktor Muñoz-Velarde.» Sedan gick han in på sitt rum och stängde dörren, vilket var Tobbes sätt att säga att diskussionen var över.
Olle stod i hallen med bekräftelsen framför sig och tänkte att det här hade blivit en märklig dynamik. Systersonen bokade veterinärtider. Olle följde med. Livet hade snurrat lite på huvudet, men kanske var det okej.
Kliniken låg i en sidogata inte långt från Calle Larios, mellan en fruktaffär och ett bredbandsbolag som alltid var stängt trots öppettider på skylten. Väntrummet luktade desinfektionsmedel och oro. På en rad plastbänkar satt tre katter i burar, en ekorre i en skolåda och en ung kvinna med en papegoja på axeln. Papegojan sa «buenos días» var femte minut, med en brytning som röjde att den lärt sig spanska av en svensk. Två niñatos, grabbarna på mopederna, rev förbi utanför fönstret just när en av katterna började jama. Bamse lyfte inte huvudet.
Doktor Muñoz-Velarde kom ut från undersökningsrummet och presenterade sig med ett handslag som tillhörde en man som tyckte att handslag var en fråga om värdighet. Han var runt sextio, med ett vitt skägg som var noga klippt till den punkt där det ser slarvigt ut på ett beräknat sätt, och han gick före dem in i rummet med den gång som tillhör en man som vet att det han ska säga betyder något.
Han undersökte Bamse grundligt och tyst. Lyssnade. Kände. Lyfte på läppen och tittade på tänderna. Kikade i öronen. Bamse stod stilla och tillät allt detta med värdigheten hos en gammal man som låter doktorn sköta sitt jobb, eftersom det går fortare än att protestera.
Sedan rätade doktorn på sig. Och ändrade ansiktsuttryck.
Olle hade väntat sig: «gammal hund, men okej». Han hade till och med övat på att ta emot det med avslappnad min. Han fick något annat.
Doktor Muñoz-Velarde lade båda händerna platt på undersökningsbordet och såg på Bamse som på något gammalt och värdefullt och skört. Han drog ett djupt andetag. Sedan talade han.
Han talade i två minuter utan paus. Om ålder, om organ, om kurvan i en hunds liv, och om att tolv år är goda år för en labrador av Bamses storlek, rika år, år som räknas. Han talade som en man som hållit många sådana samtal och vet vilka ord som landar, och han sa dem ordentligt, också de som inte landade. Det var värst att höra honom göra det så vackert.
Olle förstod det mesta. Det han inte förstod på spanska förstod han på tonen.
«Han är inte sjuk», sa doktor Muñoz-Velarde till slut, med en försiktighet som var något annat än uppmuntran. «Men han är inte ung. Det är två olika saker, och det är viktigt att känna skillnaden.»
De gick ut i solen efteråt, Olle och Tobbe och Bamse, och Bamse satte sig på trottoaren och vägrade gå vidare i ungefär fyrtio sekunder, som han ibland gjorde nu, som om benen behövde påminnas om avtalet de hade med resten av kroppen. Två niñatos på mopeder med pipiga röster dundrade genom gatan och ropade något till varandra om något som uppenbart var mycket viktigt för dem och mycket obegripligt för alla över trettio. Bamse blinkade inte.
«Vad säger du om en caña?» sa Olle.
«Ja tack», sa Tobbe.
De hittade ett litet ställe bredvid en blomsteraffär, med två plaststolar ute och en gammal man inne som lade ut sina kort i vad som antingen var en patiens eller ett komplicerat system för att bestämma vad han skulle äta till middag. Han tittade på Bamse när de satte sig och sa något till hunden som Olle inte uppfattade, och Bamse svarade med att lägga sig på hälen av Olles sko, som han gjort sedan han var valp och ännu inte slutat med.
De drack utan att säga mycket. Det hade blivit en av Tobbes egenskaper sedan han kom tillbaka från Sverige: han visste när man inte behövde prata. Olle hade aldrig lärt sig det. Han hade tillbringat stora delar av livet med att fylla tystnaden med ord, eftersom tystnad kändes som något han skulle reparera. Annika hade sett på honom med tålamod när han gjorde det. Tobbe satt bara där och lät bli att säga något, och det var gott.
«Han mår bra nu», sa Olle till slut. «I dag. Han mår bra i dag.»
«Ja», sa Tobbe.
Bamse hade somnat på hans sko. Då och då ryckte han lite i benet, som han alltid gjort, och Olle tänkte att det var bra att hundar drömmer, för det betyder att det finns något att drömma om även om benen är sega och nosen grå och världen inte är lika stor som den var.
Solen stod lågt nu och kastade skuggor nedför gatan. Mössan låg i jackfickan. Olle tog upp den och lade den i knät, den gula stickade mössan med tofsen, samma mössa Bamse haft på sig under sin allra första runda på Instagram, den kvällen då Carmen sagt att hunden hade mer personlighet än de flesta människor hon kände, och Olle hade skrattat så högt att Dolores bankat i väggen. Det var mer än ett år sedan. Det var ingen tid alls.
Olle beställde en caña till. Den gamle mannen därinne vände ett kort. Bamse drömde vidare.
Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.