Olle hade ställt väckarklockan på kvart över fem och ångrat sig redan klockan fem, när han låg vaken i lägenheten i Málaga och hörde Bamse andas i korgen i hörnet. Det var den långsamma, lite gurglande andningen hos en gammal hund som sover utan bekymmer och drömmer om svansar, eller mesost, eller ingenting. Olle räknade ut att han hade fyra timmar och tio minuter på sig att bli nervös.

Tobbe landade tio över nio. Flygplatsen hette Aeropuerto de Málaga-Costa del Sol, vilket Olle tyckte var meningslöst som vägbeskrivning, eftersom det fanns en enda flygplats och alla visste var den låg. Men spanjorer älskar att göra det enkla invecklat, och Olle hade inget emot det. Han parkerade i P2, vilket kostade femton euro och tog tjugo minuter, eftersom en familj med ett helt tåg av resväskor hade bestämt sig för att mitt i körbanan var ett bra ställe att diskutera om de glömt något.

Bamse blev kvar i baksätet, i skuggan på understa planet i P2, med två fönster nere, en hink vatten och en min som sa att labradorer i hans ålder lärt sig att det inte lönar sig att jäkta på folk. Olle hade kollat till honom tre gånger innan han tog hissen upp. Nosen var grå nu. Gråare än senast. Det lade han märke till varje morgon, på ett sätt han försökte låta bli.

Ankomsthallen på Málagas flygplats har den speciella energin hos ett ställe där folk antingen är lyckliga över att komma fram eller spända inför att hämta någon de inte sett på länge och inte vet vad de ska säga till. Olle tillhörde den andra kategorin. Han ställde sig bredvid en fyrkantig man med en skylt där det stod «Sr. Henderson» med stora handskrivna bokstäver, och väntade.

Skjutdörren gled upp för femte gången. För femte gången var det inte Tobbe. För fjärde gången ropade en tonårspojke något till en annan tonårspojke med en pipig röst som knappt bestämt sig för om den skulle bli mörk eller inte ännu, och en skraltig moped accelererade bort från ingången med en ljudnivå som saknade all proportion till maskinens storlek. Olle hade inte vetat att det gick att köra moped på flygplatsområdet. Spanien överraskade honom fortfarande.

«¡Tío, espérame!» ropade den ene. «¡Que te calles!» pep den andre, och sedan var de borta runt ett hörn, och tystnaden efter dem var nästan komiskt total.

Dörren gled upp igen. Och där var Tobbe.

Han var inte sig lik, men förändringen var diskret och hade inget av filmernas hemkomster från krig eller kärlekssorg, med annan blick och ärr över kinden. Han var smalare. Håret var kortare. Han gick lite lugnare, utan den spridda energi som alltid gjort honom svagt ansträngande att ha i närheten, på det sätt som stämmer in på de flesta artonåringar. Nu närmade han sig tjugo, och det syntes.

«Morbror», sa Tobbe.

«Hej, Tobbe.»

De kramades. Inte länge, men ordentligt. Olle kände att Tobbe drog ett andetag lite djupare än nödvändigt, ett andetag som sa något utan ord, och Olle lät honom hålla på.

«Bamse sitter i bilen», sa Olle.

Något hände i Tobbes ansikte. Inget stort. Bara en liten lösgöring, som om en muskel som varit spänd väldigt länge äntligen fick slappna av. «Är han fortfarande med?»

«Fortfarande med.»

Återföreningen mellan Tobbe och Bamse var inget Olle kunde beskriva utan att bli sentimental, och det ville han inte vara. Bamse lyfte huvudet i baksätet när Tobbe öppnade bildörren. Inget ryck, inget hoppande, inget skall. Bara att huvudet kom upp och nosen rörde sig och svansen började slå i en rytm som hade med ålder att göra lika lite som med något annat, en rytm som hör hemma i det ögonblick då hunden känner igen någon den saknat utan att ha ord för det.

Tobbe kröp in i baksätet bredvid honom. Lät Bamse lägga huvudet i knät. Strök honom utan att säga något, och Bamse slöt ögonen igen med den belåtna minen hos ett djur som fått bekräftat något det varit lite osäkert på.

Olle satte sig i framsätet och lät dem hållas några minuter. Körde inte iväg på en gång. Satt och tittade framåt mot parkeringshuset och tänkte att vissa möten är för stora för att lägga i växel direkt.

Det tog sin tid att ta sig ut ur parkeringshuset, eftersom automaten vägrade läsa kortets chip och Olle fick vända kortet sex gånger innan en man i orange väst kom fram och sa «dale la vuelta» (vänd på det) och pekade på kortläsaren med pekfingret hos en man som förklarat det här för turister i åratal och slutit fred med det, en sorts djup resignation inför universums ordning där svenskar sätter in kortet fel väg och spanjorer finns till för att rätta dem.

«Tack», sa Olle på spanska.

«De nada, amigo.» Och mannen gick tillbaka till väggen han stått vid, nöjd med sin plats i kosmos.

Olle körde fram till bommen. Där satt en man i en kiosk så liten att han måste öppna dörren för att kunna vända sig om.

Namnskylten i fönstret sa Francisco «Paquito» Villarreal Romero. Kiosken var inredd som en bil: en liten Notre-Dame-nyckelring hängde bredvid en bild av en kvinna som sannolikt var hans mamma, ett radband av klara plastpärlor och en liten laminerad skylt som sa «El camino es la vida», vägen är livet. Paquito menade det yrkesmässigt.

«¿De dónde son?» frågade Paquito, som alla spanjorer frågar alla utlänningar. Varifrån kommer ni?

«Suecia», sa Olle.

«¡Ah, Suecia!» Paquito slog lätt i disken med handflatan, som om det här var nyheten han väntat på. «¿Hace frío allí, no? Mucho frío.»

«Sí», sa Tobbe från baksätet. Första spanska ordet Olle hört honom säga. En bra början.

«Yo nunca entenderé cómo vive la gente allí», sa Paquito och skakade på huvudet med den äkta förundran hos en man från Málaga som bestämt sig för att kyla är ett begrepp som inte gäller honom personligen. «En verano hace calor, en invierno hace frío, y ustedes eligen el frío. No tiene ningún sentido.» Jag förstår aldrig hur folk lever där. På sommaren är det varmt, på vintern kallt, och ni väljer kylan. Det är helt meningslöst.

«Vi väljer inte kylan», sa Olle. «Vi föds in i den.»

Paquito tänkte på detta en stund. Bommen blev kvar nere medan han vägde det. «Pero al final te fuiste», sa han till slut. Men till slut åkte du. «Eso significa algo.»

Olle tittade i backspegeln på Tobbe. Tobbe tittade ut genom fönstret. Palmerna bortom parkeringen, de låga beiga bergen, den blå remsan av hav vid horisonten som dök upp och försvann mellan byggnaderna mot motorvägen. Hans ansikte sa ingenting bestämt, men han slog inte ner blicken.

De pratade inte om Sverige på vägen. Tobbe var tydligt färdig med det ämnet, åtminstone just nu, och Olle var tydligt en morbror som inte tryckte på, vilket sannolikt var en av anledningarna till att Tobbe ringt just honom och ingen annan när det stod på.

De pratade inte heller om Karin. Det var det tyngsta de lät bli att prata om, och tyngden låg där som barlast i bilen, inte obehaglig men märkbar. Olle visste att Karin visste att Tobbe skulle åka. Han visste inte exakt vad hon hade sagt om det, men han kände igen tonen från tidigare samtal, den klirrande isen, steg två i filosofin, varianten «alla lämnar mig alltid». Han hoppades att Tobbe hade klarat av att lämna utan att ta med sig för mycket.

Olle parkerade utanför 360-huset, och Tobbe lyfte blicken mot fasaden med den nyktra beundran hos en pojke som inte sett så mycket glas sedan tax free.

«Bor du här?» frågade Tobbe.

«Tillfälligt», sa Olle.

Tobbe nickade långsamt, som om han fått en bekräftelse han inte bett om. Från baksätet suckade Bamse, som han alltid gjorde när människor pratade arkitektur.

Utanför ingången drog en skraltig moped förbi längs trottoaren, motorn hög och förutsägbar som en plågad frisör, och en pojke på kanske sexton år ropade något till en kompis på andra sidan gatan med en röst som lät som en klämd fågel, ingen av dem med hjälm, båda med den fullständiga tillit som unga män har så länge de inte vet att de är dödliga.

Tobbe tittade efter dem. «Spanien», sa han.

«Spanien», bekräftade Olle.

Inne i lägenheten fanns Leila. Det var Olle inte riktigt förberedd på att förklara, och Tobbe inte riktigt förberedd på att möta, men båda klarade det med en värdighet som överraskade Olle. Leila hade lagat te och ställt det på bordet och sagt hej med den lugna tryggheten hos någon som är bekväm med sig själv och därmed gör alla andra bekväma, och Tobbe hade satt sig och tagit koppen och sagt tack och druckit utan att se på Olle med den frågande blick Olle fruktat.

Bamse lade sig mitt emellan dem alla. Lite under bordet, lite ute. Det var hans plats.

«Vad ska du göra?» frågade Leila efter en stund, som någon som verkligen är intresserad av svaret och ingen förhörsledare.

Tobbe tänkte efter. «Vet inte. Men inte tillbaka.»

«Det räcker för nu», sa Leila.

Olle drack sitt te och tittade ut genom fönstret mot Málaga, mot Gibralfaro uppe på berget och terrakottataken nedanför och himlen som höll den färg den bara har där, det speciella blå som eftermiddagen har vid Medelhavet och som inte finns i något svenskt.

Han hade hämtat Tobbe på flygplatsen två gånger nu. Första gången med solen och ungdomen och allt framför dem. Den här gången med den grå nosen i baksätet och något tyngre i bagaget.

Det var något annat än då, och bättre, på det sätt som saker kan vara bättre när de är äkta och inte bara lovande.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.