«Bamse», sa Don Gaspar och skrev det på en lapp med en tuschpenna så tjock att ordet knappt fick plats. «Med uve?»

«Med be.»

«Be som i burro.» Han nickade, nöjd med att bokstaven hade en koppling till ett djur. «Och accent? Bámse. Eller Bamsé. Ett namn utan accent är som ett hus utan tak.»

«Det är svenska», sa Olle. «Svenska har inga accenter på det ordet.»

«Då är det ofullständig svenska.»

Don Gaspar hade gjort skyltar i Perchel i trettioåtta år. Verkstaden luktade lack och kaffe, och på väggen ovanför arbetsbordet hängde fyra tusen och tolv polaroider av färdiga skyltar, i rader, sorterade efter bokstav. Han arbetade inte när levanten blåste, «eftersom vinden gör bokstäverna oroliga», och under arbetsförklädet bar han slips, «av respekt för kunden». Bokstäverna på tavlan hade namn. Det stora B:et hette Venancio, efter en kusin. Olle fick veta att kusinen varit «tung men generös».

«Färg?» frågade Don Gaspar.

Olle hade tänkt på det. «Ljus. Inte vitt. Lite sliten.»

«Sliten finns inte i RAL-kartan.»

«Vad har du?»

«Antik.»

«Då tar vi antik, och sedan slår vi lite på den.»

Don Gaspar tittade på honom som en läkare tittar på en patient som bett att få behandlas sämre. Sedan antecknade han: «Antik, med slag.» Han sträckte sig bakom disken efter en liten pappask. «Och under? Det måste stå något under. Restaurante. Cocina. Vilken cocina?»

«Svensk», sa Olle. «Och andalusisk.»

«Det blir två rader.»

«Vad kostar en rad?»

«Det beror på hur lång den är.» Don Gaspar vägde pappasken i handen. «Det är ett bra namn, Don Olle. Jag har gjort fyra tusen och tolv skyltar. Aldrig en till en hund.»

«Han var en mycket bra hund.»

«Det ser jag», sa Don Gaspar, utan att ha sett honom. «Det känns i B:et.»

Hos gestorn, två dagar senare, kom namnet in i systemet på det enda sätt som namn kommer in i system. María del Carmen bad om «nombre del propietario del nombre», namnet på namnets ägare.

«Vem äger namnet?»

«Hunden.»

«Hunden är död.»

«Ja.»

María del Carmen tittade på skärmen. Sedan på Olle. Sedan på kalendern från 2019 på väggen. «Man kan inte föra upp en avliden hund som innehavare av en varumärkesregistrering.» Hon knappade. «Jag skriver Olle.»

«Det stämmer.»

«Juridiskt stämmer det», sa María del Carmen. «Om det är rätt vet jag inte.»

Det svåra med ett nytt namn är att andra människor ska säga det. Telefonen i lokalen fick linje på tisdagen, och på onsdagen övade Tobbe på att svara.

«Bamse, buenas tardes.»

Den första som ringde var en dam som hette Consuelo och trodde att hon ringde till en kemtvätt. Den andra ville boka bord för tolv, utan att säga när. Den tredje var Consuelo igen, som sa «¿Vamsé?» med ett V så hårt att Tobbe fick upprepa bokstaven två gånger. Han förklarade med ett tålamod som Olle aldrig sett hos honom förut att nej, det var inte som i «Vamse», och nej, det var inte släkt med någon, det var ett svenskt namn. Till sist frågade han vem som ringde.

«Doña Consuelo», sa Tobbe när han lagt på. «Hon undrade om det är en restaurang för hundar.»

«Vad sa du?»

«Att den är till minne av en.» Tobbe höjde ögonbrynen. «Hon frågade om hon fick ta med sin egen.»

«Vad sa du till det?»

«Att det beror på hur mycket den väger.»

Olle tyckte att det lät som en rimlig policy och att han måste prata med María del Carmen om den.

Skylten kom på torsdagsmorgonen, i en skåpbil som stått i korsningen och blockerat gatan i femton minuter utan att någon höjt rösten, vilket i Málaga räknas som artighet och i Västerås hade slutat med en polisanmälan. Don Gaspar steg ut i slips och förkläde. Han hade kontrollerat flaggorna på tre byggnader innan han gick hemifrån och var nöjd. Det blåste inte.

De var sex stycken på gatan. Antonio, med Chispa i koppel. Tobbe, i en skjorta han strukit själv. Leila. En liten grupp grannar som kommit ut på balkongerna med kaffe. Nacho, elektrikern, som höll i en stege och en sladd och hade ett ansikte som sa att han blivit förvarnad om något.

Skylten var av mässing och trä, med bokstäverna i antikt-med-slag och en liten lampa bakom som gav en mjuk gloria mot väggen. BAMSE. Under, med mindre text: Cocina sueca y andaluza. Don Gaspar skruvade fast Venancio först, medan han mumlade, och sedan de övriga, i ordning, som om han höll dem lugna.

När den sista skruven var åtdragen klev han ner från stegen, gick tillbaka över gatan och tittade upp, och ingen sa något. Tobbe la handen på Olles axel.

«Det ser ut som ett ställe man kan gå in på», sa Tobbe.

Det var den bästa recensionen restaurangen skulle få på länge.

Sedan kom mopederna. Två niñatos, grabbarna från kvarteret, bromsade mitt i gatan med hjälmarna på sned och motorerna igång, och läste högt, stavelse för stavelse, med de pipiga rösterna hos pojkar som inte bestämt sig för vad rösten ska bli. «Bam-se», sa den ene. «¿Qué es Bamse?» Vad är Bamse?

Antonio svarade utan att vända sig om. «Un perro.» En hund.

«¿Y por qué le ponen un restaurante?» Och varför får han en restaurang?

Antonio funderade. «Porque era el jefe.»

För att han var chefen. Den första pojken nickade långsamt, som den som fått en förklaring han kan leva med. Den andre sa «ah» med djup respekt. Sedan gasade de och försvann nerför gatan utan ett ord till, och Olle blev stående och tänkte att det var det första riktiga svar någon gett om Bamse hela dagen.

Klockan kvart över två slocknade B:et.

Olle lade inte märke till det direkt. Det var Tobbe, som stod vid fönstret och räknade stolar, som sa: «Skylten är trasig.»

Det var den inte. De andra bokstäverna lyste. Bara B:et var mörkt, utan flimmer, utan surr, bara släckt, som någon som gått och lagt sig. Nacho kom springande med en spänningsmätare och en stege. Han bytte drivern. Han bytte kabeln. Han bytte drivern en gång till. B:et lyste igen klockan tre, exakt, utan att han rört något.

Det hände igen dagen efter. Kvart över två. Nacho stod på stegen med en ficklampa i munnen och ett ansikte som förlorat tilltron till elektricitet.

«Don Olle. Jag har bytt tre delar. Jag har mätt belastningen. Jag har kollat om det är något i väggen. Det finns ingenting i väggen.»

«Vad är det då?»

«Jag vet inte.» Nacho tog ficklampan ur munnen. «Jag är elektriker. Jag tror inte på spöken.»

«Det gör inte jag heller.»

«Så vad är det?»

«Ett fel», sa Olle.

«Ja», sa Nacho. Han blev stående en stund. «Ett stabilt fel.»

«Kvart över två till tre», sa Olle.

«Varje dag.»

De tittade på varandra. Ingen av dem sa det. I alla år hade en labrador lagt sig att sova på köksgolvet varje dag klockan kvart över två, och rest sig klockan tre med en suck, mycket förvånad över att tiden gått.

Nacho packade ihop verktygen. «Då låter vi felet vara», sa han, och strök de tre delarna från räkningen.

Det sista Olle gjorde den veckan gjorde han ensam.

Han hade väntat med bilden. Alla visste att den måste komma, ingen frågade, och han hade skjutit upp det i tre veckor med den speciella tekniken hos en man som ordnar allt annat först. Så, en tisdagskväll efter att köket städats och Leila gått hem till låda två och kocken låst bakdörren på väg ut, stod han ensam i det mörka lokalen med mobilen i ena handen och fyra utskrifter i den andra.

Han la ut dem på det nya bordet. Han lyste på dem en efter en med mobilens ficklampa, så att de låg i varsin liten ljuspöl.

Den första var Bamse i havet, med ena örat vått och vansinnigt nöjd. Den andra var Bamse sovande med en halv sandal i munnen, som en man som druckit för mycket och håller fast vid det han tror är hans. Den tredje var Bamse framför en pulpo i Cómpeta, med blicken på tallriken och ett ansikte som sa: inget för mig, men jag ser att den finns där. Och den fjärde var Bamse med den gula stickade mössan med tofsen. Mössan han aldrig hade bett om, aldrig tyckt om och aldrig tagit av sig.

Olle stod en stund utan att säga något.

«Jag har fått brandtillståndet», sa han till bilderna. «Du hade inte brytt dig. Du hade frågat om golvet gick att äta.»

Ingen svarade. Gatan utanför var tyst, förutom en moped som kom och gick.

«Namnet hänger över dörren», sa han. «Jag har sagt till alla att du var chefen. Ingen har protesterat. Kocken frågade om du var en i familjen, och jag sa ja, och hon bad att få hälsa på dig. Jag sa att du inte är så mycket för att hälsa, men att du gillar det som faller.»

Han lyste på mössbilden igen, lite längre än nödvändigt, och släckte.

Efter några minuter tände han igen, eftersom han inte bestämt sig.

Det tog honom tre försök. Havet var för glatt. Sandalen var för ärlig. Pulpon var för mycket historia, och han ville inte att gästerna skulle tro att han hade något att bevisa. Han stannade vid mössan, det grå ansiktet, den slitna nosen, ena örat något högre än det andra, och såg att det var den enda där Bamse tittade rakt på honom.

Han beställde ramen på morgonen. Den kom på fredagen, i svart ek, och Tobbe hjälpte honom bära upp den över baren. Leila kom mitt på förmiddagen och stod i dörren med en kaffekopp och såg på medan Olle hittade ett vattenpass i verktygslådan, kom på att han hade ett, och la det mot ramens överkant.

Han justerade. Han läste av. Han justerade lite till. Sedan tog han bort vattenpasset, la undan det och vippade långsamt tillbaka ramen i en vinkel som för varje ingenjör måste se ut som ett fel.

Leila blev stående.

«Den hänger snett», sa hon.

«Ja.»

«Du har ett vattenpass.»

«Jag vet. Jag använde det.» Olle tog ett steg bakåt och tittade upp på bilden. «Ena örat sitter högre än det andra. Så ansiktet ser rakt ut när bilden hänger snett.»

Leila tittade på bilden. Sedan på honom.

«Hur mycket har du kompenserat?»

«Tre komma två grader», sa Olle.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien. Don Gaspar, Nacho och María del Carmen är påhittade rollfigurer.