Det första Olle lade märke till var kaktusen.

Den stod på diskbänken i lägenheten i 360-huset, i en blå kruka han inte hade köpt, med en gul lapp på sidan i Leilas handstil: «Gösta. Inget vatten. Prata inte med.» Olle hade inte pratat med den. Han hade sagt god morgon två gånger, men det var till rummet i allmänhet.

Leila hade inte flyttat in. Det var Olles ståndpunkt, och han hade hållit fast vid den i nio veckor. Hon hade bara låtit några saker stå kvar. En tandborste, en tisdag. En laddare, en torsdag, med kommentaren «den passar din också». Tre par skor vid dörren, sedan nio, sedan fjorton. På kommunen hemma i Västerås hade man kallat det oregistrerad tillväxt och skickat ut en blankett.

På lördagsmorgonen drog han ut den nedersta lådan i sovrummet för att leta efter en strumpa. Där fanns inga strumpor. Där fanns ett system. Allt var vikt i rektanglar och sorterat efter färg, det luktade apelsinblom och tvål, och Olle stod med lådan i händerna och insåg att han haft två byrålådor och nu hade en och en halv, och att den halvan bestod av byxor.

Han hittade en strumpa i tvättkorgen. Den var inte ren. Han tog på sig den ändå, som en man som inte vill eskalera.

Klockan kvart över tio ringde iPaden på diskbänken. Det var Samir.

Leilas bror ringde alltid när Leila hade händerna i deg. Olle hade en teori om att han följde dem på Instagram, men Samir förnekade det på tre språk. Han var tandläkare i Göteborg och ringde från bilen. Bilen stod, som vanligt, på parkeringen utanför ett IKEA. «Det är där jag tänker», hade han förklarat en gång, och Olle hade inte frågat mer. Runt halsen bar han en blåvit halsduk. Inomhus. I en bil. Olle hade sett Samir i halsduk under alla årstider och misstänkte att den satt fast.

«Olle», sa Samir. «Hej. Hur står det till med dina avsikter?»

«Mina vad?»

«Dina avsikter.» Samir lutade sig mot kameran tills ansiktet fyllde skärmen och Olle kunde se exakt vad han gjort med sina egna tänder. «Min syster har flyttat sin kaktus.»

«Jag tror inte att den räknas.»

«Gösta har aldrig flyttats. Gösta har varit med henne i elva år. Gösta var med på skilsmässan. Gösta var med när pappa dog.» Samir pekade genom skärmen. «Du kan inte bara låta Gösta stå i en lägenhet och inte säga något, habibi.»

«Jag har sagt god morgon.»

«Det räknas inte.»

Leila kom in från balkongen, torkade händerna på en handduk och tog iPaden utan att titta på Olle. «Samir. Jag hade händerna i bröd.»

«Jag har skickat dadlar.»

«De kom förra veckan. Tre kilo.»

«Det var fem kilo.»

«Två stoppades på Landvetter.»

«Det är därför jag skickade fem.»

Samir tittade på Olle igen, över hennes axel. «Pappa hade en regel», sa han, och för första gången blev han tyst och slutade vara tandläkare.

«Yalla, hej då, Samir», sa Leila och tryckte på den röda knappen.

Det blev tyst i köket. Gösta stod och tittade på dem båda, ovattnad.

«Han menar väl», sa Leila.

«Jag vet. Vad var regeln?»

Hon tittade på honom en stund. «I kväll. Terrassen. Jag behöver vin till den.»

Portieren i 360-huset hette Don Baltasar och hade varit portier sedan huset byggdes, vilket han kallade «sedan före det var ett hus». Han förde in alla som gick genom lobbyn i en inbunden protokollbok, med datum, klockslag och väder. Han bar vita handskar när han hanterade posten. Han hade gett fikusen i hörnet namnet Doña Rosalía och talade till den på formellt vis, med «usted».

«Don Olle», sa han när Olle kom ner för att hämta ett paket. «Ett ögonblick. Det gäller señora Leila.»

Han slog upp protokollet. Olle skymtade sin egen sida. Leilas var längre.

«Nio veckor», sa Don Baltasar. «Jag har fört henne som besök. Men hon har nu, med respekt, varit besök i nio veckor, och en gäst som har med sig växter är inte längre gäst. Det har jag fört in under anmärkningar.»

«Vilka anmärkningar?»

Han läste högt, med rösten hos en notarie. «Besök med tendenser.»

«Vilka tendenser?»

«Kaktus. Skor, fjorton par. Och en dag bar hon upp ett brödbräde med bara en hand, med den säkerhet som tillhör boende.» Han stängde protokollet. «Jag behöver bara veta vad jag ska skriva, Don Olle. Doña Rosalía och jag betraktar inte detta med ovilja. Men vi tycker om ordning.»

Olle stod och tittade på fikusen. Fikusen tittade inte tillbaka, men den hade en hållning.

«Jag återkommer», sa han.

«¿Mañana?» sa Don Baltasar.

«I kväll.»

Don Baltasar höjde ögonbrynen, vilket han inte gjort på många år, och skrev något i marginalen.

Terrassen låg på tolfte våningen och hade utsikt mot hamnen, ett köpcentrum och en kran som inte rört sig sedan Olle kom. Leila hade två glas och en flaska Rioja och ett ansikte som sa att hon bestämt sig för att berätta det i rätt ordning.

«Pappa hette Rashid», sa hon. «Han kom från Damaskus till Göteborg 1979 med en omgång kläder och en farbror som lovat honom arbete. Farbrodern hade inget arbete. Farbrodern hade skulder.»

«Trevlig farbror.»

«Pappa ansåg att det var en bra investering i släktband.»

Rashid hade bränt handen på ett bageri och hamnat på Östra sjukhuset, där en svensk sjuksköterska som hette Birgitta lagt om förbandet och sagt att han kunde ha använt ugnsvantar. Han sa att han inte visste att sådana fanns. De gifte sig 1982. 1988 öppnade han Rashids Pizza & Kebab på Hisingen. Öppet från elva till tre på natten, varje dag, i trettioett år.

«Jag vek pizzakartonger från jag var elva», sa Leila. «Jag kunde räkna till hundra på fyra språk. Det var samma tal på alla: vad en full man är skyldig.»

Rashid hade två regler, skrivna på ett papper i en plastficka bakom kassan. Den första löd: Ingen går hungrig härifrån. Den andra: Låt aldrig en full man bestämma priset. Den första hölls utan undantag. Den andra hölls med varierande framgång, mest på fredagar.

«I Sverige var jag araben», sa hon. «I Syrien hade jag varit svenskan. I Spanien är jag la sueca, och mannen på Mercadona frågar varje gång om jag känner Zlatan. Jag har sagt nej i två år. Han tror att jag är blygsam.»

«Varje dag klockan fyra kom en man som hette Bengt», sa hon. «Han hade förlorat sin fru och hade ingen annanstans att vara klockan fyra. Pappa frågade aldrig. Han började bara sätta fram tallriken innan Bengt kom in genom dörren. I fjorton år. När Bengt dog lät pappa bordet stå dukat i en månad.»

Olle sa ingenting. Det var rätt.

«Jag ville härifrån», sa Leila. «Jag pluggade hotellutbildning. Tjugo år med kalkylblad och receptioner i Göteborg och Stockholm, och en man som hette Fredrik. Fredrik var inte elak. Han frågade bara aldrig om jag hade ätit.» Hon drack. «Pappa dog för sex år sedan. Pizzerian är mobilbutik nu. Ugnen står kvar i fönstret med en ljusslinga runt, som utställning.»

«Leila.»

«Det är lugnt. Jag gick förbi förra året och sa hej till den.» Hon tittade ut mot kranen. «Så jag kom till Málaga för att bo någonstans där ingen visste att jag var Rashids dotter. Det höll i fyra månader. Sedan kom du och matade alla. Antonio, Tobbe, Carmen. Mig. Du frågade om folk hade ätit utan att veta att du gjorde det. Jag hörde inte hans röst i dig, han hade en förfärlig röst. Jag hörde regeln.»

Nere på gatan kom en moped, sedan en till. Två niñatos, grabbarna som Olle lärt sig känna igen på ljudet, ropade «¡Tío, qué guapa!» upp mot terrassen med pipiga röster i hjälmar som var för stora för huvudena. Tío, vad snygg. Ingen av dem hade tittat efter om någon stod där. Den ena mopeden small till. De försvann mot hamnen.

Leila väntade tills ljudet var borta.

«Det där», sa hon, «var inte pappa.»

Olle skrattade så hårt att han fick ställa ifrån sig glaset.

«Jag föreslog restaurangen för att ugnen är det enda jag inte kan rädda», sa hon när han samlat sig. «Då kan jag i alla fall se till att du tänder en ny.»

Olle tog hennes hand. Han hade en plan med sju punkter, och punkt fem och sex skulle komma först, men det var tydligt att punkt sju inte tänkte vänta.

«Jag har en fråga.»

«Om det är giftermål säger jag nej.»

«Jag har inte frågat.»

«Jag säger det i förväg. Så du slipper slösa ett tal.»

«Jag hade inget tal. Jag hade en plan med sju punkter.»

«Vad är punkt sju?»

Olle drog fram ett A4-ark ur bakfickan. Det var vikt två gånger och hade rubriken Fördelning av gemensamma kostnader, 360-lägenheten. Leila läste det i tio sekunder med ett ansikte som inte avslöjade något. Sedan började hon skratta, och det var den sortens skratt där hon fick ställa ifrån sig glaset, luta sig framåt och hålla sig i räcket.

«Elräkningen», sa hon. «Du friar med elräkningen.»

«Jag friar inte. Jag ber dig bo här. Officiellt.»

«Jag bor här redan.»

«Det står inte i kontraktet.»

«Har du ett kontrakt?»

«Jag har ett kontrakt för den halva lådan.»

Hon torkade ögonen med handryggen. Sedan blev hon allvarlig, på sitt sätt, vilket betyder att hon slutade le men behöll blicken. «Jag gifter mig inte igen, Olle. Jag har varit gift. Det var fint tills det blev ett hyresavtal. Fråga mig om ett år, när restaurangen har överlevt. Jag ska säga nej på ett sätt som du kommer att uppskatta.»

«Och under tiden?»

«Under tiden vill jag ha låda två.»

«Låda två är din.»

«Även byxhalvan?»

«Även byxhalvan.»

Leila nickade, tog A4-arket, vek det ordentligt och la det under glaset som ett underlägg. «Och Gösta stannar.»

«Gösta stannar.»

«Han ska ha vatten en gång i månaden. Han är inte besvärlig, han är bara van att bli förbisedd.»

«Du skrev inget vatten på lappen.»

«Jag ljög om Gösta», sa Leila. «Han har aldrig varit helt ärlig om sina behov heller.»

Det var nästan midnatt när de gick in. Olle gick först, tände lampan i köket och stod en stund med blicken på den lilla kaktusen i den blå krukan.

Han fyllde ett vattenglas under kranen. Han hällde precis en skvätt i krukan. Leila stod i dörren och sa ingenting.

«God natt, Gösta», sa Olle.

Inte till rummet i allmänhet.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien. Rashid, Birgitta och Samir är påhittade rollfigurer.