Klockan var strax över åtta, och restaurang «Bamse» i centrala Málaga hade fullsatt för första gången i sin existens. Olle Jansson från Västerås hade förberett sig på nervositet av det praktiska slaget: beställningar, köktider, om servitörerna mindes skillnaden mellan bord sju och bord tio. För den sorten hade han en kolumn. Den andra sorten, den som satt bakom revbenen och vilade där och inte lät sig beskrivas, hade han ingen kolumn för.

Salen luktade vitlök och citron och något svagt andalusiskt och något svagt annat, något nordligt och rent som en bra höstdag. Ljuset var varmt utan att vara rött. På innerväggen, över den lilla baren, hängde ett inramat svartvitt fotografi av en labrador med en sliten mössa och en min som sa att han hade sett allt och tyckte att det mesta var okej. Olle hade valt bilden själv. Det hade tagit tre försök, och han hade stått ensam i lokalen med fyra utskrifter på bordet och lyst på dem med mobilen tills han visste.

Nu stod borgmästaren i Málaga framför snöret.

Borgmästaren hette Don Evaristo Manuel García-Villanueva och hade den sällsynta begåvningen att få varje situation att se ut som om den planerats med tanke på honom. Han stod framför det röda snöret med en näsduk vikt i två trianglar i bröstfickan, saxen i ena handen och ett glas manzanilla i den andra, och talade om Málaga som en stad som alltid hade tagit emot dem som kom med något nytt och äkta. Olle stod bredvid honom och nickade och försökte lyssna. Det var svårt. Alla människor han brydde sig om var samlade i ett enda rum, på en gång, och det borde inte vara möjligt, men det var det.

Antonio stod längst bak med armarna i kors och den min han använde när han var rörd men vägrade visa det, den min Olle hade lärt sig läsa under åren som stamgäst på en bar utan skylt. Carmen stod bredvid honom med ett glas i handen och en blick som sa att hon hade vetat att det här skulle hända långt innan Olle visste det själv, vilket var irriterande och sant och typiskt Carmen. Tobbe stod närmare ingången, log mot en gäst han inte kände och hade redan hittat sin plats i salen, med den lugna säkerheten hos en man som funnit sin plats i något större. Hanna stod vid fönstret med armarna om Matilda och Albin och en blick som sa att pappa klarade det.

Och Leila stod vid Olles sida.

Hon hade en mörkblå klänning och håret utslaget och en blick som följde borgmästarens ord med den uppmärksamhet som tillhör en kvinna som tar allt på allvar, eftersom hon vet att ingenting är självklart. Mellan meningarna i talet vände hon sig mot Olle, bara en halv blick, och han såg att hennes ögon var blanka. Sorg var det inte. Det var något som finns på andra sidan sorgen, den sida man först når när det värsta är över och man fortfarande står kvar.

Borgmästarens tal kom nu till stället där han sa «Bamse» och nickade mot skylten över ingången, och det blev tyst i salen, den sortens tystnad som är fylld av något i stället för ingenting. Olle tänkte att han borde ha förberett en mening till det här ögonblicket. Han hade försökt tre gånger, skrivit ner den och strukit den, och till slut kommit fram till att han inte hade något att säga som var bättre än tystnaden.

Han tittade upp på bilden.

Bamse med mössan. Den slitna, grå nosen. Det ena örat en aning högre än det andra, så som det alltid hade varit.

«Gracias», sa borgmästaren, och lyfte saxen.

Snöret föll. Folk klappade händerna. Någon ropade något på spanska som Olle inte uppfattade men som lät positivt. En man tog bilder med en stor kamera, och blixtarna gav hela salen en anstrykning av det högtidliga, det som får en att le lite för brett eftersom man inte vet vad man annars ska göra med ansiktet.

Och så kom maten.

Först gazpacho. Den kom varken ur termos eller ur kartong, det var gazpacho lo de siempre (det vanliga), så som Olle hade lärt sig laga den, så som Carmen hade visat att den alltid hade lagats, i Cómpeta och i Antequera och i alla kök längs kusten där tomaterna växer som om de inte har tänkt sluta. Men i ett litet glas vid sidan om, på en bricka, låg en tesked gräddfil och en bit torkad druva och ett fingerstort bröd med kummin efter ett svenskt recept som Olle hade experimenterat med i månader tills han till slut fick det rätt. Det var disken efteråt han inte hade förutsett. Experimenterande i matlagningens namn är hänsynslöst mot köksbänkar.

Sedan jamón. Tunt skuren, mörkröd, från en gris som haft det bra i Extremadura. Och bredvid den, på en liten träplatta, något som inte borde fungera men ändå gjorde det: mesost. Hyvlad tunn och lagd över en varm crisp av manchego, långt från de tjocka skivor Olle vuxit upp med. Antonio hade smakat det under provningen och gett Olle den blick som sa att han inte visste vad han just fått i sig men inte var säker på att han hade något emot det, vilket från Antonio var det närmaste en varm rekommendation man kunde komma.

Och så pulpo.

Bläckfisken kom på blå tallrik, som alltid, med paprika och olja och grovt salt, kokt i en fond där torkade örter från Dalarna hade fått dra i två timmar. Ingen gäst skulle få veta något om örterna. De låg där i smaken som något bekant och obekant på samma gång. Olle hade beställt bläckfisk för första gången för snart tre år sedan, på en terrass i Cómpeta, av misstag, eftersom han pekat på fel ord på menyn. Där började det, om det började någonstans. Bläckfisken hade nog sett det annorlunda.

Leila tog hans hand ett ögonblick, ett litet grepp som ingen som tittade skulle ha lagt märke till, och som hon gav för att hon ville. Olle höll den och såg ut över salen. Det här hade han inte planerat, inte sökt och inte hade kunnat kalla ett mål den gråa marsmorgonen för snart tre år sedan, när han stått med en kopp kaffe på Arlanda och låtsats veta vad han höll på med.

Han var 59 år. Han var ingenjör från Västerås. Han hade ingen aning om restaurangdrift och bara hälften av en aning om svensk-andalusiskt fusionskök och ännu mindre aning om vad som händer med en människa som förlorar en hund och försöker göra något av tomheten efteråt.

Men restaurangen hette Bamse. Och bilden hängde på väggen. Och Leila stod bredvid honom. Och salen var full.

Det var nog. Det var mer än nog.

Men för att förstå hur en man som beställde bläckfisk av misstag hamnade här, i en restaurang uppkallad efter sin hund, måste vi spola tillbaka. Till en ankomsthall på Málagas flygplats, en gammal labrador i baksätet och en systerson som ännu inte hade kommit.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.