Kelnerns hästskomustasch hade inte förändrats. Det hade inte terrassen heller, eller de mossgröna kaklen under stolarna, eller synen av dalen därnere mellan husväggarna, eller lukten av grillad fisk och cigarettrök och något sött som Olle aldrig lyckats identifiera men som alltid fanns där, alltid detsamma, alltid precis så.

Olle satte sig vid samma bord som sist. Hörnbordet med den sneda bänken och utsikten ner över dalen. Han hade inte bokat det bordet. Han hade inte ens tänkt på det medvetet. Han hade bara satt sig, och det var det bordet han satt vid, och kelnern med mustaschen hade kommit fram med menykortet i laminerat papper och sett på Olle med blicken hos en man som känner igen en gäst utan att känna igen honom, den diffusa bekantskapsblicken som säger: du har varit här förut, men jag vet inte när och jag vet inte vem du är, och det räcker.

«Buenas tardes», sa Olle.

«Buenas.»

«Pulpo», sa Olle. Utan frågetecken i rösten. Utan den försiktiga pekande tonen hos en turist som inte vet om det går an. Bara pulpo, som om det vore det enda naturliga att säga, för det var det.

Kelnern antecknade. Gick. Och Olle lutade sig tillbaka och tittade ut över dalen och tänkte att förra gången han satt här visste han inte vad pulpo var, och nu beställde han det utan att öppna menyn.

Bamse låg under bordet. Det fanns knappt plats för en labrador under ett bord på en spansk terrass, men Bamse hittar alltid den plats som finns, och lägger sig alltid där med tyngden hos ett djur som bestämt sig för att just här är bra nog. En dam vid grannbordet tittade ner på honom med den blick folk ger hundar de egentligen vill klappa men inte vågar fråga om. Bamse slöt ögonen. Lycklig, på det sätt labradorer är lyckliga, utan nyanser och utan förbehåll.

Olle tänkte på första gången han satt här. Annika hade varit död i två år. Han var nästan trettio kilo tyngre och hade inte sagt ett ord på spanska förutom «hola» och «gracias» och en gång «más cerveza, por favor» som han övat på i en timme. Han hade stirrat på bläckfisken när den kom, den konstiga lila saken med sugkoppar längs sidorna, och undrat om det gick att skicka tillbaka den utan att förolämpa någon. Han hade inte skickat tillbaka den. Han hade ätit den. Han hade inte tyckt särskilt mycket om den.

Nu tyckte han om den.

Pulpon kom. Samma tallrik, samma potatisskivor, samma strössel av rökt paprikapulver över alltihop. Olle tog gaffeln. Bamse lyfte huvudet en millimeter, bedömde läget, kom fram till att bläckfisk inte var något för honom och lade ner huvudet igen.

Det smakade som det skulle smaka. Varken mer eller mindre. Precis rätt.

Carmen kom förbi halv två. Ingen hade avtalat det, men det här var terrassen hon brukade gå förbi på eftermiddagarna, och Olle satt där, och det är inget konstigt med att sätta sig ner när någon sitter ensam vid ett hörnbord med en hund under stolen och en halv portion pulpo framför sig.

Hon satte sig utan att fråga. Kelnern med mustaschen kom med ett glas rödvin hon inte beställt, som om han visste, som om han alltid vetat. Kanske hade han det.

«¿Gazpacho?» sa Carmen och tittade på honom med ena ögonbrynet lite höjt.

«Lo de siempre», sa Olle. Det vanliga.

Carmen skrattade. Inte högt. Det tysta skrattet hos någon som hört det upprepas många gånger och fortfarande tycker att det är roligt, eftersom det alltid är lite roligt när en svensk behandlar gazpacho som en fast del av sitt liv och inte som något exotiskt han provar för första gången.

De satt tysta en stund. Solen stod lågt nog för att inte bränna. Ljudet av byn kom upp från gatorna under dem, det jämna surret av en eftermiddag i Cómpeta, mopeder och barnskratt och någonstans en bil som tutade en gång och inte mer. Bamse snarkade.

«Hur är det?» sa Carmen till slut.

Olle tänkte efter. Han hade två hem nu, ett i Cómpeta med geranierna i fönstret och Dolores som visste allt och det lilla köket där gazpacho-mixern hade sin fasta plats, och ett i 360-huset i Málaga med utsikt över hamnen och ett tak som var lite för högt för att han skulle veta vad han skulle göra med det, men som alltid var precis rätt om natten. Han hade pengar han aldrig trott att han skulle ha och en hund som snarkade under restaurangbord och en icke-flickvän med den lugnaste röst han hört sedan Annika, och en systerson som rest tillbaka till Sverige med ett lite annat ansikte än det han kommit med.

«Bra», sa Olle.

Carmen nickade. «Ja», sa hon. «Det ser ut så.»

Han tänkte på Annika på det sätt han vant sig vid att tänka på henne, utan den där klämmen i bröstet, med något lugnare, något som liknade det man känner när man tittar på ett foto av någon och minns att man var glad, och inte att man är olycklig. Hon skulle ha hittat på något roligt att säga om att han satt här och åt bläckfisk och trivdes med det. Hon skulle antagligen ha hittat på något roligt att säga om allt han gjort det senaste halvannat året.

Han saknade henne på det sätt han alltid saknade henne. Som en frånvaro snarare än ett sår, den bestående frånvaron av en människa som alltid borde ha funnits där och som med tiden blivit en del av bakgrunden i allt.

Leila var i lägenheten i Cómpeta nu, hemkommen från Sverige i förrgår. Hon hade sagt att hon ville försöka baka pan de leche, och Olle hade svarat att det säkert skulle gå bra, och de hade båda vetat att det inte skulle gå bra, och det var okej.

Carmen drack sitt rödvin. Olle drack sin gazpacho. Kelnern med mustaschen kom förbi och frågade om allt var bra, med det ansiktsuttryck som egentligen inte frågar, det professionella som säger: jag gör mitt jobb, du sitter vid bordet, allt är i sin ordning.

«Sí», sa Olle. «Todo bien.» Ja. Allt bra.

Allt bra. Inte perfekt. Med Karin som ringde för sent om kvällarna, med Tobbe som rest hem med en tyngd han inte haft när han kom, med det där ögonblicket på balkongen som Olle ännu inte visste vad han skulle göra med. Men allt bra, så som saker kan vara bra när de flesta trådarna pekar åt rätt håll och man lärt sig hålla de andra löst och inte dra åt dem.

Carmen gick vid tretiden. Hon skulle träffa någon, sa hon, utan att säga vem, så som Carmen alltid sa saker, med precis så mycket information att man visste att det var sant och inte nog för att man skulle ställa frågor. Hon klappade Bamse på huvudet i förbifarten. Bamse öppnade ett öga, övervägde, slöt det igen.

Olle blev sittande. Han hade ingenstans han behövde vara. Det var en ny känsla, den, att inte ha någonstans man måste vara, och han hade inte vant sig helt vid den ännu, men han var på väg. Eftermiddagsljuset kom in mellan husen nu och lade ett brett fält av guld över de mossgröna kaklen och bordet och Bamses gråa nos.

Han tänkte på första gången han kom hit. Resväskan med hjulet som stack ut. Taxichauffören från flygplatsen som sa «bienvenido» och Olle som inte visste vad bienvenido betydde. Över två år. Och ändå satt han här som om han alltid suttit här, vid det där hörnbordet, med den skrattmilda mustaschen och den doftande bergsluften och Bamse som bestämt sig för att terrassen i Cómpeta var en acceptabel plats att sova på mitt på dagen.

Aquí. Här.

Inte där. Inte då. Här.

Telefonen ringde. Det var inte Leila, inte Hanna, inte Karin. Tobbe. Ett svenskt nummer, Tobbe i Sverige, och Olle svarade på andra signalen eftersom han alltid svarade när det var Tobbe.

«Hej, grabben.»

En paus. Den sortens paus som inte är obehaglig men innehåller något, och Olle väntade på det.

«Morbror», sa Tobbe. «Jag tror jag kommer ner igen.»

Olle log. Bamse öppnade ögonen.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.