Det hade börjat i juni, med efterfesten på terrassen under och en argentinare och en fiskehatt i prasslande syntet som Olle aldrig tänkt sätta på sig, men som plötsligt satt på hans huvud, och någon tog en bild, och bilden hamnade på Instagram, och Instagram var Instagram. Olle hade inte gjort något åt det. Bilden fanns där ute någonstans i algoritmernas oändliga arkiv, och han hade tänkt att det kanske inte gjorde något och att några tiotal svenskar sett den och glömt den igen.

Han hade haft fel.

Det visade sig att bilden tagit fart i utlandssvenskarnas Facebookgrupper, de tre, fem, elva olika grupperna där svenskar längs Costa del Sol, Costa Blanca, Costa de la Luz och den helt påhittade «Svenska Rivieran» delade tips om bilverkstäder, klagade på byråkratin, frågade om någon kände en svensktalande tandläkare i Marbellatrakten och ibland la ut bilder som fångade något sant om att leva ett liv i exil från sig själv. Fiskehattsbilden hade delats i alla grupperna. Kommentarsfältet hade kommentarer. Olle hade läst två av dem och stängt telefonen.

Nu var det november, och Tobbe var i Sverige, och Leila var i Sverige, och Bamse var ensam med honom i lägenheten i Cómpeta, så som det varit sedan september då allt det stora som sommaren rymt började krympa till något som passade bättre i en resväska. Olle hade två hem och bodde knappt i något av dem. Det var inget problem, men det var heller inte helt bekvämt, på det sätt som en sko som är en storlek för stor aldrig är riktigt bekväm men absolut går att gå i.

Bamse lade huvudet på hans knä. Olle klappade honom.

«Vi åker ner till kusten», sa Olle. «Vi tar bilen.»

Bamse höll som vanligt med.

Torrox Costa på eftermiddagen i november. Inte många turister kvar, men inte tomt heller. Svenskar, några holländska pensionärer, en och annan britt som aldrig åkte hem. Barer med menyer på fyra språk, med svenska som ett av dem. Olle satt vid ett bord utomhus med en caña och Bamse under bordet och solen lågt nog för att värma utan att besvära, den sortens sol som Spanien i november faktiskt är ganska bra på.

«Ursäkta.»

En man stod vid bordet. Svensk, det hörde Olle direkt. Femtiotalist, eller kanske början av sextio, solbränd på det sätt man bara blir om man bott tillräckligt länge i solen för att den gått in i huden och blivit permanent. Vit t-shirt. Shorts i november. Ett rep runt handleden av den sort som antingen betyder att man surfar eller att man vill att folk ska tro det. En liten hund i lime-grön sele gick runt i cirklar kring hans ben med energin hos ett djur som fått för mycket ingenting att göra.

«Tommy», sa mannen och räckte fram handen.

«Olle.»

«Ja, det vet jag», sa Tommy, med tonen hos en man som väntat länge på det här ögonblicket. «Du är han med fiskehatten.»

Olle tog en klunk öl.

«Får jag slå mig ner?» frågade Tommy, och slog sig ner.

Tommy var från Varberg, visade det sig, även om han sa det på det sätt som betyder att han inte längre räknar Varberg som svar på frågan var han kommer ifrån. Han hade bott vid kusten i åtta år. Han höll, enligt honom själv, på med «investering och utveckling» på ett sätt som Olle inte kunde placera närmare än att det sannolikt innebar att Tommy köpte saker och väntade på att de skulle bli värda mer, och att det ibland gick bra och ibland gick så som det går när man köper saker för att de är billiga och inte för att de är bra.

«Min sambo kommer från Borås», sa Tommy. «Bonnie Belle heter hon.»

«Bonnie Belle», upprepade Olle.

«Hennes pappa höll på med däck. Importerade från Polen, lastbilar, traktorer, hela köret. Lindholms däckimport. Kanske du hört talas om det?»

Olle hade inte hört talas om det.

«Nej, men alltså, det gick ju lite dåligt till slut. Som det gör.» Tommy vinkade åt servitören med självförtroendet hos en man som alltid vinkar åt servitören. «Pappan hade Porsche, alltså, två Porschar. Den ena var röd. Men arvet blev liksom, ja, det blev inte som man väntat sig. Och Bonnie Belle är inte van att jobba med det, alltså, hon är inte van vid, hm, begränsningar.»

«Nej», sa Olle.

«Men det går fint! Vi har det bra. Lägenhet i Fuengirola, med havsglimt.»

Olle nickade.

«Man får stå lite på tå», la Tommy till. «Och luta sig åt vänster. Men man ser havet.»

Tommy var en sådan man som instinktivt fyller tystnad, som om tystnaden vore något som måste lagas, ett rör som läcker, och att tillräckligt många ord till slut skulle täta läckan. Han berättade om Fuengirola, om Gucci (hunden, inte märket, även om Tommy nämnde båda), om en padelbana han hade tillgång till, om en restaurang han absolut måste rekommendera, om en granne som var «egentligen jättetrevlig, fast», och om olika administrativa utmaningar med att leva i Spanien som Tommy framställde som orättvisor riktade särskilt mot honom.

Olle drack sin öl och tittade på havet och lyssnade med den halva av örat som inte gör något aktivt. Bamse sov under bordet.

Sedan kom Bonnie Belle.

Hon var kanske fyrtio, kanske yngre, det var svårt att säga. Solglasögon som täckte halva ansiktet. Kläder som sa att hon inte gett upp, på det sätt vissa människor inte ger upp vad som än händer. Hon satte sig i stolen med rak rygg, som man gör i en stol man inte tänker slappna av i, och sa «Hej» till Olle med tonen hos en person som träffat många av Tommys bekanta och slutat investera i dem redan från början.

«Det är han med fiskehatten», sa Tommy till henne.

Bonnie Belle såg på Olle med ögonen över glasögonbågen. «Söt hatt.»

«Jag har inte hatten med mig», sa Olle.

«Nej, men det är liksom poängen», sa Tommy. «Du behöver inte hatten. Du är redan mannen med fiskehatten.»

Olle tänkte på detta. Det fanns något filosofiskt i det som han inte riktigt kunde avgöra om det var djupsinnigt eller bara Tommy.

Från bordet två platser bort kom en kraftig skånska som bröt igenom bruset: «Vi va nere i Fuenkhirola förra veckan å åt gambas al akhillo, jättegott, å sen tog vi kaffet på ett chiringuito...»

Olle och Bonnie Belle och Tommy vände ansiktena mot rösten utan att mena det. En man med solskador och ett glas vitt vin gestikulerade mot några som lyssnade med ansiktsuttrycket hos folk som hört det här många gånger men är för artiga för att säga det.

«Han bor här», sa Bonnie Belle. «Ursprungligen från Ystad. Men han pratar som om han var född i Málaga.»

Tommy nickade. «Jag känner typen. Vi har många såna i Fuengirola.»

«Du är en av dem», sa Bonnie Belle, utan någon särskild ton.

Tommy log som om det var något att vara stolt över. Kanske var det det. Olle avgjorde inte.

När Tommy försvann för att hitta toaletten, vilket han gjorde med självklarheten hos en man som känner varje toalett längs kusten, satt Olle och Bonnie Belle med hundarna mellan sig. Gucci hade lagt sig ner och låtsassov. Bamse hade noterat det och lagt sig ner ett par meter bort som en solidarisk demonstration av att de var två skilda varelser som inte hade något med varandra att göra.

«Blev det som du trodde?» frågade Olle. Han visste inte riktigt varför han frågade. Det bara kom ut.

Bonnie Belle funderade. Inte länge, men tillräckligt för att ett riktigt svar skulle komma och inte det automatiska.

«Nej», sa hon. «Men ingenting blev som jag trodde, så det är egentligen bara Spanien på rad.»

Olle nickade. Det var det ärligaste någon sagt till honom på länge.

«Havsglimt», la hon till, med den torraste röst Olle hört sedan Carmen. «Bara du kommer ihåg att stå på tå.»

Olle skrattade. Ett äkta skratt, av den sort som överrumplar en.

Tommy kom tillbaka och frågade om någon ville ha mer, och det ville de, och Olle blev sittande ytterligare en halvtimme medan Tommy berättade om en padelturnering och en möjlig affärsmöjlighet och en kille från Umeå som försökt sälja något till honom i fjol som Tommy inte köpt, och det var ett bra beslut, och han tog inte alltid bra beslut, men den gången hade han gjort det, och Tommy var glad över det.

Bonnie Belle drack sitt kaffe och tittade på havet.

Olle körde hem i mörkret. Bamse sov i baksätet. Bergsvägen upp till Cómpeta var smal och krokig och välbekant nu, välbekant på det sätt kroppen känner igen saker utan att tänka, och Olle körde och tänkte på ingenting särskilt, vilket är det bästa man kan göra en kväll i november när livet varken är bra eller dåligt utan precis lagom konstigt.

Telefonen tändes i instrumentbrädan. Ett meddelande från ett nummer han inte kände igen, men med +46 först, ett svenskt nummer.

Han läste det när han kommit fram och parkerat och stängt av motorn.

«Hej, det här är Ola Hansson från gruppen Svenska Rivieran. Jag gör en liten videoserie om svenskar som slagit sig ner i Spanien och undrar om du vill vara med? Vi kallar den «Svenskar i Solen», och vi har hört att du är mannen med fiskehatten i Cómpeta-trakten.»

Olle satt med telefonen och läste meddelandet två gånger.

Bamse flåsade i baksätet.

«Nej», sa Olle, till ingen särskild. Till lägenheten, till kvällen, till de två hemmen och det halvfärdiga livet som fortfarande höll på att hitta sin form. «Absolut inte.»

Han lade ifrån sig telefonen och gick in.

Och svarade inte.

Inte den kvällen.

Olle i Spanien är en fiktiv novellserie. Alla händelser och personer är påhittade, men inspirerade av verkliga erfarenheter från svenskar som har flyttat till Spanien.