Från diktatur till demokrati: Spaniens tysta revolution efter Franco

När Francisco Franco dog den 20 november 1975 efter 36 år vid makten stod Spanien vid ett vägskäl utan karta. Det fanns ingen demokratisk tradition att falla tillbaka på, inga fria partier, inga fria fackföreningar och ingen fri press. Det som hände under de följande fyra, fem åren kallas la Transición, övergången, och är ett av historiens mest studerade exempel på ett fredligt regimskifte.

Franco och arvet han lämnade efter sig

Franco hade styrt Spanien med järnhand sedan inbördeskriget tog slut 1939. Oppositionspartier var förbjudna, fackföreningarna kontrollerades av staten, pressen censurerades och regionala språk som katalanska och baskiska förtrycktes i det offentliga rummet. Under sina sista år moderniserade regimen ekonomin och den spanska medelklassen växte, men politisk frihet var fortfarande otänkbar.

Franco hade själv utsett Juan Carlos av Bourbon till sin efterträdare, i tron att kungen skulle föra regimen vidare. Det blev en av historiens mest spektakulära felbedömningar.

Kungen som valde demokratin

Kung Juan Carlos I kröntes två dagar efter Francos död. Under månaderna som följde gav han tydliga signaler om att Spanien skulle röra sig mot demokrati. År 1976 utsåg han Adolfo Suárez, en ung politiker från insidan av Franco-systemet, till regeringschef. Det var ett överraskande val som visade sig vara klokt: Suárez kände systemet tillräckligt väl för att montera ned det inifrån.

I november 1976 röstade 94 procent av spanjorerna ja till en politisk reformlag i en folkomröstning. I juni 1977 hölls Spaniens första fria val sedan 1936. Vid regeringsbordet satt nu människor från hela det politiska spektrumet, bland dem kommunister som Santiago Carrillo, som bara några månader tidigare hade varit efterlyst.

Grundlagen från 1978 och konsolideringen

Konstitutionen som antogs i december 1978, med över 90 procents stöd i folkomröstningen, införde en parlamentarisk monarki, garanterade grundläggande rättigheter och skapade systemet med autonoma regioner, som gav Katalonien, Baskien och Galicien utökat självstyre. Det var ett försök att lösa de spänningar som hade varit en av inbördeskrigets rötter.

Den 23 februari 1981 försökte en grupp officerare, ledda av överstelöjtnant Antonio Tejero, genomföra en statskupp genom att storma parlamentet med beväpnade soldater. Juan Carlos gick ut i tv i uniform och fördömde kuppförsöket. Det föll samman. Demokratin överlevde och kungen fick mycket av äran. Övergången var fullbordad.

La Transición saknar inte kritiker. Många menade att övergången gick för fort för att rymma ett uppgörande med Francos brott, och Ley de Amnistía från 1977 omfattade både politiska fångar och dem som hade begått brott i Francos namn. Debatten om det historiska minnet pågår fortfarande i spansk politik.