Picasso och Guernica: Konsthistoriens mest politiska duk

Det hänger på Museo Reina Sofía i Madrid: 776 gånger 349 centimeter i svart, vitt och grått. Ingen av oss ser det utan att veta vad det betyder, och det är kanske själva poängen. Guernica är inget konstverk man upptäcker, det är ett man möter med sin historia redan inpackad.

Bombningen som skapade målningen

Den 26 april 1937 bombade tyska Luftwaffe och det italienska fascistiska flygvapnet, på begäran av Francisco Francos nationalister, den baskiska marknadsstaden Guernica. Det var en måndag, marknadsdag, och staden var full av civila. Anfallet varade i ungefär tre timmar. Antalet döda är omstritt, men uppskattningarna varierar från omkring 150 till över 1 000 civila.

Pablo Picasso hade redan fått i uppdrag av den spanska republikanska regeringen att skapa ett verk till världsutställningen i Paris 1937. När nyheten om Guernica nådde honom i Paris lade han de ursprungliga planerna åt sidan och började måla det som skulle bli hans mest kända verk. Han blev klar på sex veckor.

Vad bilden visar och vad den lämnar osagt

Guernica är ingen reportagefoto. Där finns inga flygplan, inga hakkors och inga tydliga uniformer. I stället ser man söndertrasade kroppar, en sårad häst, en mor med sitt döda barn, en rasande tjur och ett öga i taket som liknar en glödlampa. Picasso avvisade alla försök att förklara symboliken i detalj och sa bara att tjuren stod för brutalitet och hästen för folket.

Den kubistiska formen är ingen slump. Genom att bryta upp kropparna i vinklar och lägga perspektiv ovanpå varandra förmedlade Picasso traumat bättre än något fotografi. Smärtan är tolkad i bild och inte dokumenterad.

Målningen som blev en politisk symbol

Guernica reste jorden runt som en protest mot fascismen och användes av antikrigsrörelser från Vietnamkriget till invasionen av Irak. Picasso vägrade låta verket återvända till Spanien så länge Franco levde, och det förvarades på Museum of Modern Art i New York från 1939. Efter Francos död 1975 och övergången till demokrati skickades målningen till sist till Spanien 1981.

Picasso själv, malagueñon som blev parisare, hade aldrig satt sin fot i Spanien igen efter inbördeskriget. Han dog i Frankrike 1973, två år före Franco, och fick aldrig se Guernica hemma. Det är en av de tysta tragedierna i ett verk som redan är fyllt av sådana.