Guggenheim Bilbao: när Frank Gehry räddade en stad med titan och kurvor
När Guggenheim Bilbao öppnade i oktober 1997 använde arkitekturkritiker ord som de sällan tar fram: ”mirakel”, ”epokgörande”, ”den viktigaste byggnaden sedan Pompidou”. Alla överdrev lite. Ingen överdrev tillräckligt. Byggnaden som Frank Gehry reste vid flodstranden i Bilbao förändrade inte bara museet den rymde, den förändrade hela berättelsen om vad arkitektur kan göra för en stad i kris.
Bilbao på 1980-talet
Bilbao var en tung industristad som hade förlorat sin grund. Stålverken och skeppsvarven som sedan 1800-talet gjort staden till Baskiens industrihuvudstad kollapsade under årtiondet. Arbetslösheten var hög, ETA-relaterat våld präglade den politiska atmosfären, och stadens centrum längs floden Nervión var täckt av övergivna industritomter. Kommunen, regionregeringen och den baskiska förvaltningen bestämde sig för att satsa på kultur som motor för en förnyelse.
Valet av Solomon R. Guggenheim Foundation som partner var inte självklart. En prestigeinstitution från New York kom inte nödvändigtvis till Bilbao. Men förhandlingarna lyckades, och Frank Gehry fick uppdraget.
Titankurvor vid flodstranden
Gehrys design är inte en byggnad i traditionell mening. Det är ett tredimensionellt kollage av volymer klädda i 33 000 paneler av titan, en metall som valdes eftersom den skiftar färg med ljuset och långsamt oxiderar till en varm gyllengrå nyans. Kurvor bryts mot skarpa kanter. Glastorn möter runda skal. Det centrala atriets glastak släpper ner dagsljuset i ett inre rum som är nästan 50 meter högt.
Programvaran CATIA, ursprungligen utvecklad av franska Dassault för flygplansdesign, användes för att beräkna och konstruera kurvorna i tre dimensioner. Utan den hade bygget varit omöjligt. Det är ett av de tidiga exemplen på digital arkitektur, där bågen inte ritas för hand utan beräknas av maskiner.
Konstupplevelsen inuti
Museet är mer än en spektakulär förpackning. Det rymmer en permanent samling internationell samtidskonst, bland annat Richard Serras monumentala installation La Materia del Tiempo (Tidens materia), sju böjda stålskulpturer som tillsammans väger över 1 000 ton. De fyller det 130 meter långa Fiskgalleriet och upplevs bäst genom att gå igenom dem. Ljuset och krökningen förändras för varje steg.
Guggenheimeffekten har blivit ett begrepp inom stadsplanering. En enda byggnad drog turister och investeringar till Bilbao och hjälpte till att vända stadens image. Inte alla försök att kopiera effekten i andra städer har lyckats lika bra, men Bilbao visar vad ett konstverk i stor skala kan göra för en hel stadsekonomi.
Bilbao är i dag en av de mest besökta städerna i norra Spanien, med en förnyad stadskärna, en renad flodstrand och ett självförtroende som är svårt att skilja från titanfasaden som glittrar vid Nervión.