Francisco Goya: från kunglig hovmålare till krigets vittne

Det finns en märklig logik i Francisco Goyas livshistoria: mannen som målade kungafamiljen i deras prydliga styva klänningar avslutade karriären med att dekorera sin egen ensliga villa med de mörkaste bilder som någonsin målats. Från överdådig porträttkonst till Saturnus som slukar sin son. Övergången säger mer om Spaniens moderna historia än många historieböcker.

Zaragoza, Madrid och hovet

Francisco José de Goya y Lucientes föddes i Fuendetodos nära Zaragoza 1746. Han studerade i Zaragoza, reste som ung till Rom och kom tillbaka till Spanien för att bygga sin karriär långsamt men säkert. Kungahovet i Madrid blev hans scen. 1789 utnämndes han till kunglig hovmålare under Karl IV och porträtterade kungafamiljen i bild efter bild. De flesta är leende och välklädda.

Men Goya var inte bara hovmålare. Från slutet av 1790-talet gjorde han en serie etsningar kallad Los Caprichos, 80 bilder som hånade skrock, kyrkan, korruptionen och mänsklig dumhet med skarp satir. Några drogs tillbaka av rädsla för inkvisitionen. Goya levde i en tid då man kunde förlora allt för att ha sagt för mycket.

Krig, sjukdom och mörker

1792 drabbades Goya av en allvarlig sjukdom som lämnade honom helt döv. Han var 46 år. Tystnaden omkring honom blev gradvis synlig i hans bilder. När Napoleons styrkor invaderade Spanien 1808 och frihetskriget som följde härjade landet, dokumenterade Goya det i en serie grafiska blad kallad Los desastres de la guerra, krigets katastrofer. Ingen hade skildrat krig så förut: inte heroiskt, inte rent, utan brutalt och meningslöst.

Den stora målningen på Prado, Tres de mayo de 1808 (Den tredje maj 1808), visar avrättningen av spanska upprorsmän av franska soldater. En man i vitt sträcker ut armarna i en gest som oundvikligen för tankarna till korsfästelsen. Fransmännen visas bakifrån, ansiktslösa och mekaniska. Bilden är ett angrepp på krigets logik.

De svarta målningarna

Mot slutet av livet bodde Goya i en villa som kallades Quinta del Sordo, den dövas villa, strax utanför Madrid. Här målade han direkt på väggarna i två våningar: fjorton stora verk som vi kallar Pinturas negras, de svarta målningarna. Saturnus som slukar sin son, två män som slåss och sjunker ned i lera, en häxsabbat, mystiska gestalter i mörkret. De var aldrig tänkta för allmänheten. Vi vet inte om Goya räknade med att någon skulle få se dem.

Bilderna flyttades över till duk på 1800-talet och finns nu på Prado. De hör till de mest plågsamma bilderna i europeisk konsthistoria, och de hänger på samma museum som de kungliga porträtten från femtio år tidigare. Avståndet mellan dem är ett rum och ett helt liv.