Pärlödlan: möt Europas största ödla i Spaniens heta sommar

De flesta tänker på ödlor som små, snabba varelser som försvinner in i springor i muren. Men Europa har faktiskt ett undantag som gör starkt intryck första gången du ser det: pärlödlan (Timon lepidus), på spanska kallad lagarto ocelado. Den kan bli över 80 centimeter lång, väga mer än 500 gram och ser ut som något ur juratiden.

Störst av sitt slag

Pärlödlan är Europas största ödla och en av de största inom sin familj (Lacertidae) i hela världen. Den är bred över ryggen, kraftigt byggd och täckt av blå och gröna fjäll med ett mönster av vita till blåvita prickar längs sidorna, därav namnet pärlödla.

Färgerna är särskilt slående hos ungdjur och hos hanar under parningstiden. Hanarna har dessutom stora, breda huvuden som ger dem ett nästan brutalt utseende jämfört med de flesta europeiska ödlor.

Utbredd men sällan sedd

Pärlödlan finns över stora delar av Iberiska halvön och vidare in i södra Frankrike och nordvästra Italien. I Spanien är den särskilt vanlig i varma, torra miljöer med sten, buskvegetation och öppna ytor där den kan sola sig. Extremadura, Kastilien-La Mancha och Medelhavskusten hör till de viktigaste utbredningsområdena.

Den är ändå inte lätt att få syn på. Ödlan är stor, men också skygg och snabb. Det prasslar i buskarna, och i samma ögonblick är den borta. Du hör dem oftare än du ser dem.

Vad de lever av

Pärlödlan är ett aktivt rovdjur. Den äter insekter, spindeldjur och andra smådjur, men stora individer tar också mindre däggdjur, ägg från markhäckande fåglar och till och med andra ödlor. De försvarar sitt revir och kan bita hårt om de fångas, något experterna vet att respektera.

Arten är fridlyst enligt EU:s art- och habitatdirektiv och räknas som nära hotad i delar av sitt utbredningsområde, framför allt på grund av förlust av livsmiljö och olaglig fångst för husdjursmarknaden.

Bästa sättet att se dem

Solen är nyckeln. Varma sommardagar mellan klockan 9 och 12 på förmiddagen är den bästa tiden. Ödlorna ligger och solar sig på platta stenar eller vägkanter. Gå långsamt, håll blicken mot marken längs torra vägkanter i Extremadura eller Kastilien, så har du en verklig chans. Nationalparken Monfragüe är en bra utgångspunkt.

När du äntligen ser en fullvuxen hanne ligga utsträckt på en solvarm sten med blå fjäll som glittrar i ljuset förstår du genast varför den bär just det namnet.