Iberiskt vildsvin: därför är ekskogen helig i Spanien

I Extremadura och Andalusien finns ett landskap som ser gammaldags och nästan magiskt ut: låga, vridna stenekar utspridda över gyllene gräsmarker, som en målning av en forntida värld. Det kallas dehesa och är format av människor under tusentals år: ett av världens äldsta kulturlandskap och ingen vildmark. Och det är hemvist för det iberiska vildsvinet.

Vildsvinet som formgivare

Det iberiska vildsvinet (Sus scrofa) räknas som en underart av europeiskt vildsvin, anpassad till den torra, steniga terrängen på halvön. De är större, mörkare och robustare än sina nordeuropeiska kusiner. I dehesan lever de i perfekt samspel med ekarna: ekollonen (bellotas) är vildsvinets favoritmat på hösten, och i samma takt har hela den iberiska skinktraditionen vuxit fram.

Jamón ibérico de bellota

Den mest prestigefyllda iberiska skinkan, «pata negra», kommer från grisar med iberiskt blod som har betat fritt i dehesan och ätit bellotas under slaktsäsongen. Det är smaken från ekollon och ett liv i det fria som ger skinkan dess karakteristiska marmorerade struktur och nötiga smak. Utan det här landskapet och dess djurliv skulle skinkan inte finnas i sin nuvarande form.

Ett växande bestånd

Det iberiska vildsvinet har ökat kraftigt i antal de senaste årtiondena, delvis för att rovdjuren (särskilt vargen) är sällsynta i söder. Det leder till konflikter med jordbruket och ökad risk för trafikolyckor, särskilt på natten. Jakt är lagligt och reglerad, och vildsvin hör faktiskt till de mest jagade däggdjuren i Spanien.

I dehesan är vildsvinet mer än ett djur, det är en nyckelart som håller hela ekosystemet igång, sprider frön, bökar upp jorden och hjälper nya växter att gro. Att se en flock försvinna in mellan ekarna i kvällsljuset är en av Andalusiens stilla höjdpunkter.